Efter mer än
tio år som sjukskriven skulle jag på möte hos Arbetsförmedlingen
för två år sedan och möta min handläggare där från
Försäkringskassan. Jag skulle dit för att vara med i ett projekt
som jag själv fått kämpa mig till att vara med i. Ett projekt som,
kanske, skulle kunna göra så att jag fick chansen att hamna i någon
form av arbete igen med den kraft jag har. Jag hade själv kontaktat
min handläggare på FK när jag läst om projektet i lokaltidningen.
Min handläggare visste inte ens om att just det här projektet fanns
när jag ringde honom. Men han bad att få återkomma till mig. När
han gjorde det hade han hittat projektet.
Jag hade tidigare samma sommar på en ren impuls skaffat mig
visitkort där det stod "Bloggare" under mitt namn. Då hade jag
bloggat i ungefär ett halvår på Passagen. Visitkortet var för mig
en symbol för att jag en dag skulle vara i arbete igen.
Just den morgonen när jag är på väg till AF, stöter jag på en
jobbarkompis som jag inte sett på femton år. Vi pratar och han
berättar att han haft eget företag i tio år. Jag skrattar till och
säger skämtsamt att han kanske behöver någon som skriver åt honom.
Jag tar fram mitt visitkort. Ger honom det allra första visitkortet
av mina splitter nya. Han skrattar tillbaka och vi säger hej.
Sedan går jag till AF. Det är stress i luften när jag kommer in
där. Jag står upp och de andra har satt sig ned. Innan någon annan
hinner säga något ger jag var och en ett av mina nya visitkort. De
tittar till lite häpet. Arbetsförmedlaren säger med en liten
suck "ja, bloggar... sånt läser inte jag". Sedan lägger hon mitt
visitkort åt sidan. Men det känns gott inuti mig att ha gjort det
jag har gjort. Att ha delat ut mina nya visitkort.
På eftermiddagen samma dag får jag en kommentar i min blogg från
min tidigare jobbarkompis. Han som jag mötte på förmiddagen utanför
ett café på väg till AF. Han ber mig titta upp på hans kontor samma
vecka.
Tre veckor senare har jag en praktikplats på hans företag och
skriver artiklar. Jag behövde totalt endast tre möten hos
arbetsförmedlaren i det här projektet.
Från att inte ha läst bloggar har arbetsförmedlaren börjat läsa min
blogg och är alldeles salig när hon berättar hur bra hon tycker att
jag skriver. Hon berättar att hon själv funderar på att börja
blogga.
Ett år senare när projektet avslutas, vill min handläggare på AF
knappt lämna över de handlingar hon själv skrivit till mig; "jag
tycker att det känns jobbigt, nu när jag vet hur bra du
skriver".
Efter det här sista mötet på AF startar jag eget som
frilansjournalist. Jag ger mitt företag namnet Skrivklådan och
skaffar mig nya visitkort till mitt företag. Nu har jag jobbat i
åtta månader som frilansjournalist/skribent och haft jobb med den
kraft jag har hela den tiden.
Och alltsammans började med en plötslig impuls från mig att
beställa ett visitkort... eller?
Ibland överträffar verkligheten dikten.
en äkta solskenshistoria! jag ska gå in på länkarna och titta
Kommentarer